tobyone

Kännetecken för en utpräglad knarkare: Oberäknelig, har grava kommunikationsvårigheter, ologiskt tänkande och handlande som kan leda till våldsamma utfall. Men det mest påtagliga av alla kännetecken, ett skevt leende...

Rulltrappan gungar skönt där jag står, först framåt sedan bakåt och sedan framåt igen hela vägen upp till toppen där jag avslutar med ett hopp rakt upp i luften. Där, hängandes i luften fastnar jag svävande och fortsätter färden flygandes fram över huvudena på springande människor som passerar under mig. Ingen hinner reagera, ingen hinner ens tänka på att en flygande korean just flög ovanför deras huvuden. Hur ska dom kunna hinna tänka det? Jag är ju redan både förbi och borta. Men innan jag lämnar världen åt sitt öde och släpper skiten för gott så vill jag hälsa på den vackra flickan inne på pressbyrån. Hon tittar konstigt på mig när jag landar och undrar om jag går på någe knark. Jag ler mot henne och svarar "på sätt och vis gör jag nog det". "tänkte väl det, ska du ha något eller ska du bara stå där och se fånig ut". Men jag skulle bara hälsa och det har jag gjort, så nu flyger jag vidare.

Nää kära mor, jag knarkar inte, dricker knappt en droppe alkolhol, det kommer du väl ihåg? Jag har bara fått en släng av Mungo Jerry - In the summertime. Oavsett vilken årstid det är så hör jag låten på radion, oavsett hur många ggr jag tar bort den i mp3-spelaren så kommer den alltid tillbaka igen, och skulle jag med flit vända upp och ner på Mungo Jerry i cd-stället så hämnas han inte bara med att göra en turn-around utan också kopiera in sig själv på alla andra cd-skivor jag har i min ägo. Så nu har jag gett upp, hänger bara med i låten och accepterar till slut att det är en naturlig del av mig som jag får leva med. Repeatknappen är så att säga nertryckt på livstid och ingen jävel kommer lyckas pilla upp den igen. Ingen jävel kommer ens få chansen att pilla upp den, för oavsett  när och var så är det alltid rätt för 2 min och fyra sekunders  in the summertime. Eller som Mungo Jerry så retsamt sjunger, have a drive, have a dry and go out and see what you can find.. och jag fann han.. Mungo Jerry alltså.

I en värld där både handikapptoaletter och kravmärkt mat är en självklar del i människors vardag för att visa på att vi tillsammans bryr oss. I samma värld är det inte fullt ut lika  självklart att placera sig närmast fönstret för att frigöra det andra och enda sätet när man åker kollektivt.

Där sitter han, det jävla aset, djupt nersjunken i en snåltidning, en metro, eller city? Skiter faktiskt i vilket och det gör alla andra med som står och tittar på hur djävulen himself sitter och njuter fullt ut av sitt bekväma säte. Sitter han inte där och ler lite också? Hatet intensifieras ytterligare mot mannen som bara sitter där och tar upp två platser, dessutom ler han. Vem tror han att han egentligen är? Hatet sprider sig i raketfart runtom i vagnen och man kan nästan se hur dom svarta ångorna som folks andas ut genom sina närborrar cirkulerar runt i luften. Jag har lust att kapsla in dessa ångor i en sprayflaska och sedan gå fram till mannen och duscha honom duktigt i ansiktet, då skulle han nog ångra sig, helt kolsvart i ansiktet av vårt hat.

Han tittar upp och betraktar oss stående för en kort stund ifrån där han sitter. Vi stående som försöker med livet som insats att klamra oss fast i handtag, dörrar och varandra bäst vi kan, där mellan vagnarna. I tre sekunder så leker han med döden utan att veta att dom själv. För tre sekunder är tillräckligt lång tid för att den stående pöbeln som han stirrar på ska hinna sticka ner honom med närmaste högaffel. Men innan någon av oss hinner ta till orda, eller mäktar med smälla till på riktigt så sänker han ner huvudet igen och fortsätter att läsa som om inget hänt. Jag kan inte låta bli att förundras över mannen som vägrar dela stol med oss och som på ett mycket rutinerat sätt provocerar ståplats med blickar som skvallarar om att han faktiskt skiter i oss.

En gammal dam kliver på vid nästa hållplats, hon makar sig förbi kollektivet som står mellan vagnarna och tar sikte på mannen och det lediga sätet bredvid honom. Vi håller andan och tänker att det här kommer sluta i ett blodbad. Men vänta nu.. Mannen ler vänligt , flyttar han inte också in ett hack så att damen kan slå sig ner på tågets sista säte? Vad är det som händer? Hon skulle ju dö den gamla damen. Vi hör honom säga  "nu hade du tur, trodde någon skulle slå sig ner här långt tidigare, men det verkar populärt att stå nu för tiden" och nickar åt oss. Vi slår alla ner blicken samtidigt och står hela vägen till slutdestination, knäppt tysta.. Det finns liksom inget mer att tillägga..

Jag är korean, och så var det sagt. Jag förväntar mig ingen förståelse, lika lite söker jag tröst i denna sanning eller en trygg hand att hålla hårt i när stormen blåser utanför. Allt jag vill är att en gång för alla reda ut frågetecknen kring tre myter om oss koreaner så att ni förstår oss bättre när ni träffar oss.

"En korean tål inte sprit, knappt något alls"

Detta har sin grund i att koreaner tvärtom svenskar härstammar ifrån en renlevnadsstam som i ett tidigt skede tog kraftigt avstånd ifrån både sprit och knark, det var helt enkelt inget för dom. Och så fick det bli. Praktiskt då när det inte fanns utrymme för någon snetändning i den riskfyllda tillvaro man levde i. Att krama en tibetansk tiger i djungeln för att man bara skulle testa en gång på fyllan, det ger en ingen andra chans i livet.

Idag kan jag tycka det är lite synd. Det känns som hela världen vet om något som renlevnadsstammen borde hållit käft om. Och man kunde ju så här i modern tid önskat att koreanerna hade hittat på någon religion kring detta, gärna med en sträng gud som slungar blixtar ner på dom som vågar yppa en endaste liten stavelse om deras ställningstagande kring sprit och knark. För när budskapet skulle vidare ut i världen så tog det stopp, världen ville helt enkelt inte ha ett icke alkolistiskt iniativ. Däremot ville dom ha kul på fyllan och en officiell folkgrupp att mobba sönder och samman för sin lama inställning kring osunt drickande. 

Detta korståg i världen fick oerhörda konsekvenser för koreanerna. I en tid där alla andra nationer dränkte sig i sprit så är det inte lätt att  få något vettigt sagt. För alla vet ju att när människor blir fulla är det lätt hänt att ord och meningar från mun till mun och sen vidare lätt förvrängs en smula. "vi koreaner tycker inte ni ska dricka" blev således "vi koreaner tål ingen sprit" och myt nr 1 var ett faktum. Och tro mig, den myten påverkar mig än idag som korean!

För det är fruktansvärt irriterande när man står vid baren och för sjuttielfte gången försöker att beställa med både kropp och mun en sketen liten mellanöl. Det känns då som att hela världen går före just mig. Som att min plats i livet alltid är sist i kön. Jag ser skräcken i bartenderns ögon då han tittar på mig och han tänker, en mellanöl? Till honom? Nää då har jag inget jobb att gå till imorgon, lite som att leka med döden.. Och jag håller med honom, det är förenat med direkt livsfara att servera en korean efter klockan 10, efter en halv öl är jag är redlös och när den är slut... Ja då tystnar musiken.

Imorgon kommer jag ta död på myten "en korean utan glasögon, finns det?''

http://www.mallbackensbyalag.com/images/dansbana.jpg
Oavsett författarens idiotiska försök till att romantisera verkligheten så tar det stopp för honom någonstans, det här mina damer och herrar är inget annat än en tråkig byggnad som saknar en vägg... sådeså

Jag håller en flicka i handen. Hennes hand är mjuk som sammet, och varje gång den vandrar i min, kan jag skönja en ilning som smeker kroppen behagligt varm i nattens kalla. Hon har fångat mig, det har hon verkligen, och tillsammans med nattens ljumma vindar och till tonerna av längtan följt av harmoni är jag hennes. Hon är vacker där hon går bredvid mig, hon är lika vacker som en gammal dansbana, men bara nästan. En dansbana är ändå en dansbana.

Det spelar ingen roll om den i glömska täckts bort av tidens mossa, man kan ändå känna dess kraftfulla vingslag av en svunnen tid. Dansbanan påminner om en tid där leken var att drömma, drömmar blev till verklighet och verkligheten till sist ett minne. Musiken och skrattet ifrån människorna hörs fortfarande eka i skogsbrynet. Dansbanan lever upp igen varje gång den beskådas, och magin i det, de kan ingen någonsin få att försvinna.

Känslan bedövar tankens själ och för en kort sekund har man glömt bort både tid och rum. Allting försvinner in i musikens tecken och jag vill bara dansa. Flickan har jag redan glömt bort, hur ska jag ha tid med henne när luften lockar med varm korv och nytappad pilsner? Ifrån dansbanans lyster så hörs folks glada rop efter mer och bakom tombolan så står fröken julie och delar ut krossade drömmar och nallebjörnar till dom som vågar pröva lyckan. Äntligen är jag där, äntligen har jag kommit hem, skål!

Den mjuka handen är tillbaka i min, människorna har gått hem för den här gången och dansbanan har släckt ner sin sista strålkastare. Jag tänker det var då, nu är allting bara en hand och en vacker flicka, det får duga, men ibland så kommer drömmen tillbaka och då försvinner hon igen. Då är det bara jag och en gammal dansbana, och vi är lyckliga ihop.. Så förbannat lyckliga ska ni veta.

Ps. Jag kan inte dansa... inte ens onykter, däremot är jag en jävel på korsord.. men det tar vi en annan gång

Tema poesi är över och imorgon behandlar vi viktigare saker såsom "varför tål inte koreaner alkohol?", låt oss reda ut det en gång för alla!

Det blåser hårda vindar i Sverige och rikslarm går ut i både radio och tv om att håll för fasen både dörrar och fönster stängda om ni vill överleva natten. Det känns otäckt på någe vis, lite fiction, lite armageddon hits sweden och då är det inte längre på låtsas, det förstår vem som helst. Tåg kanar av räls, träd knäcks på mitten, tv-antenner blåser bort ifrån taken och människor kan inte längre spela golf. Katastrofen är ett faktum, och inte blir det bättre av att telefonen slocknar där hemma, vem ska man då prata med om kvällarna, vem tar ansvar för att tele-sex linjerna dör, det är som bäddat för att trycka kvinnorna som sitter där mot gatan för att överleva sin förlorade inkomstkälla, prostitution kallas det och jag tycker verkligen inte om det.

Människor tittar på varandra och funderar vilket århundrande vi egentligen befinner oss i, väck mig om jag sover men jag trodde vi firade millenium för bara knappa sekunden sedan. Då borde väl systemen hålla för åtminstone en liten skitstorm, eller? Svara! För jag måste ut och rasta hunden pronto innan fanskapet skiter ner mattan framför tvn, en tv som iofs inte fungerar ändå pga stormen,, med eller utan hundbajs framför.

Nere i en liten trasig hydda i utkanten av Borneos djungel har en liten pojke precis rattat in en lokalkanal på en radioapparat som han nyss hittat efter att den flytit i land efter förra veckans intensiva regnperiod. Han har inget hem att gå till, ingen familj eller, dom spolades bort dom också tillsammans med allt annat i översvämningarna och i år var den värre än vanligt. Han hör på radion om ett land långt långt  borta där stormen härjar, där tågen kanar av rälsen, där människor gråter och kommer försent till sina jobb pga något som heter sj, mat får dom inte heller i väntan på nästa tåg. 

Natten sänker sig över Borneo och dess miljoner invånare, likt ett svart täcke sveper det in allt och alla tills det helt försvinner in i nattlig vila. Djupt inifrån djungeln kan man tydligt höra rovdjuren yla i kapp med regnet som smattrar ner mot skog och mark. I hyddan har den lilla pojken krypit ner huttrandes och ensam under en grupp palmblad som han hittat på marken, han ligger där och undrar vad tåg är för någonting.. Golf? Sverige verkar vara ett konstigt land.. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på den lilla pojken, och det enda jag kan trösta honom med är att han har fullkomligt  rätt, Sverige är konstigt. Frågan är bara hur han ska få reda på det.. Telefonhelvetet vägrar ju fungera.. Skandal med stort s.. de är vad det är..

Jag beundrar Situation Stockholm och deras försäljare av den enkla anledningen att det känns så jävla ärligt det dom gör. Det finns en klar tydlighet och kompetens i deras verksamhet som jag saknar i många andra brancher. Dom vet varför dom står där, dom vet vad deras tidning kostar och dom vet vilka som är deras kunder, det räcker. Dock räcker det sällan eller aldrig för oss förbipasserade att vi vet att dom vet att dom vet. Jag tänker många gånger när jag ser Situation Stockholm in action att vad har den här stackars människan gjort för att förtjäna ett sådant här liv. Ett tragiskt människoöde som säljer sin sista livlina för en spottstyver, allt för att ha råd att mätta magen med en anspråkslös liten fiskburgare som ändå ingen vill ha. Jag tänker att det förmodligen finns både knark, skillsmässa och täta besök ifrån kronofogden med i historien innan detta inträffade. Men där någonstans, där tar sympatierna helt plötsligt slut. Jag börjar istället tänka att dom får  fan skylla sig själva, luktar illa gör dom också och skulle jag någon gång drabbas av akut givmildhet och ge säljaren mitt köttiga lillfinger så byter han i alla fall bort det i nästa stund mot en flaska rödvin. Vad är det för vits med att köpa deras skittidning då? Jag vill ju absolut inte vara med om att sänka en medmänniska som redan ligger ner, någon skam i kroppen har man ju. Så det bästa är nog att jag låter Situtation Stockholm vara ifred och hoppas på att det löser sig ändå. Man har ju hört om historier som "uteliggare vann 30 miljoner på lotto, han hittade lottoraden bakom en container nere i hamnen" och tänker helt plötsligt att varför ska jag skänka pengar till Situation Stockholm när den här personen kommer gå om mig ekonomiskt ändå, kanske redan imorgon.

Men så händer det som får hela min världsbild att rubbas ännu en gång. I ögonvrån ser jag hur en välklädd medelålders herre tar fram sin feta plånbok och langar upp två tjugor. Sekunden senare har han en Situation Stockholm i handen och jag skäms, tänker att kan han så kan jag. Vad betyder 30 miljoner imorgon när det är dagens fiskburgare och överlevnad som står på spel. Så jag letar efter plånboken i fickan men upptäcker till min fasa att den är borta. Jag drabbas av panik och inbillar mig att människorna runt omkring mig tittar snett åt mitt håll och tänker att jag är en sån där snål jävel, inte en julklapp ger han bort och förra veckans redan använda toapapper, det använder han i minst 4 veckor till. Jag beslutar mig för att springa hem igen och hämta plånboken som för att bevisa att jag har råd, jag är inte snål och nog fan vill jag ha en Situation Stockholm! För jag är en sån som bryr mig. hör ni det bryr mig!

Med andan i halsen och svetten rinnandes ner för mina feta kinder så kommer jag tillbaka till den plats där allting en gång började, jag tittar mig runt men upptäcker att säljaren är lika bortblåst som en fis i rymden, han har nämligen packat ihop verksamheten för dagen. Jag slänger mig ner på knä tittar uppåt mot taket som för att finna en rättvisans Gud där uppe någonstans bland betong och gammalt snus och skriker förtvivlat ut i folkhopen att "Jag vill ha min tidning, jag måste ha den, ge mig den nu". Men ingen tidning kommer. Så jag reser mig upp igen och går med tunga steg bort ifrån ångesten och fattigdomens marknad. Jag konstaterar för mig själv att det var helt enkelt inte dags än, Situation Stockholm vill ju inte ha mina pengar, de är tydligt de! Pressbyrån vill däremot ha dom, så det blev en korv och en cola istället, tänker medan jag kastar i mig korven att 30 miljoner, de är mycke pengar de, undrar vad man skulle göra om man vann det...

Jag har en regel, den heter 5 sekunders regeln. Den är väldigt enkel, den går ut på att titta okända människor i ögonen inte i 4s, inte i 6s utan i exakt 5s, inget annat. Regeln påminner lite om arga leken, man stirrar varandra i ögonen och ser arg ut, den som viker ner blicken först eller skrattar förlorar. Det finns dock några betydande skillnader, jag behöver inte se arg ut, jag kan le mot dig, ett psykopatleende men jag behöver inte se arg ut. Däremot brukar ofta du se arg ut när jag stirrat dumt på dig i 5s, men det tar å andra sidan 5 sekunders regeln ingen som helst hänsyn till. En annan skillnad är att i arga leken är man beredd, det är lite det som är grejen. Man räknar högt till tre och säger arga leken börjar nu, och då vet man. I mitt fall vet man aldrig, det kan ske närsomhelst varsomhelst kanske tom just nu, det var länge sedan jag var tvungen att titta på tangenterna samtidigt som jag skriver. 

Ni kanske funderar vad denna 5 sekunders regel ska leda till, vad är det han får ut av att stirra ner folk med blicken, berätta snabbt som satan för det känns redan som det här inlägget håller på att tappa mig som läsare.

Har ni hört talas om psykopater? Sådana som mördar ihjäl folk med smörkniv och dricker upp deras blod till tonerna av mozart. Dessutom stirrar dom konstigt på folk i tid och otid, men inte i 5s, inte i 7s utan i exakt 6s. Så därav 5 sekunders regeln. Om han/hon inte vikt ner blicken efter 5s då vet jag och då springer jag fort utav bara helvete i motsatt riktning ifrån psykopaten.

Så 5 sekunders regeln finns enbart för att kunna skilja vanliga sunda människor  ifrån psykopater som låser en med blicken i 6s för att i nästa sekund kalasa på ens blod, det brukar gå snabbt det där. Sen måste man ju erkänna att det är kul också... 5s regeln..  Det är nog mest därför egentligen.

Jag är uppe i stadiga  60-80 läsare per dag och jag ska erkänna att det gör mig alldeles knäsvag av lycka. Allt slit med att tjata, trakassera er läsare om nätterna, hota med att dyka upp på era jobb om ni inte går in och läser min blogg, det har äntligen gett resultat. Ärligt talat vet jag inte om jag orkat hålla på så länge till med denna yrkesmässigt professionella förföljelse av er. Så det är tur ni äntligen hittar hit självmant. Nästa steg blir att få er att kommentera. Jag vill att vi ska prata med varandra! Är ni för blyga? Får ni prestationsångest? Eller är det egentligen så att verkligheten har kommit i fatt mig.. Att mina 60 datorer, utspridda på jobbet, biblioteket, centralen, mc donalds till sist har avslöjat att jag och min statistik bara är en bluff. Men då kan väl ni få "riktiga" läsare som är kvar i statistiken i alla fall kommentera det faktum att jag lyckas med konsstycket att uppsöka 60 datorer, skriva i snitt 2 blogg inlägg och sköta mitt heltidsjobb på en och samma dag/varje dag.

Eller så kan ni bara skriva kort vad ni heter, hur gammal ni är och vad ni sysslar med om dagarna. Jag bryr mig om er, utan er är jag ingenting. Utan er så skulle det det vara 80 datorer per dag att besöka istället för 60 för att hålla statistiken uppe. Utbränd säger jag.. Skönt, då slipper vi den jäveln säger ni..

Källa: img.unt.se/expertpanelen/anders_2.jpg

Jag hatar människor som är onaturligt glada när man möts. Dom människor som lärt sig att man av ren artighet ska vara glad när man träffar någon man känner men som aldrig trots idoga försök tycks kunna sprida den glädjen runtomkring sig, tvärtom gör dom folk jävligt sura! Du känner huvudsakligen igen dom på signalementet: ett brett leende men utan ett uns av värme i det, uppspärrade ögon som trots det, inte tycks se någonting överhuvudtaget. Ofta säger dom inledningsvis i mötet något i deras tycke tokroligt som: "står du och sover på jobbet pöjk" eller "har du sålt smöret men tappat pengarna". Och då vaknar djävulen i mig och tänker konstiga saker som, du, jag och en bazooka, kaboom.

Men samtidigt vet jag att det är synd om dessa människor som ler otäckt och spärrar upp ögonen. Dom saknar kontroll över sig själv och sitt inre. Och måste därför gå in i varje situation på ett regisserat sätt för att behålla kontrollen och fortsätta framstå som en "glad" människa inför andra. Ett vanligt symtom på dessa männskor är att när hurtigheterna  bytts slut mellan varandra så har dessa människor inget mer vettigt att säga. Det finns ju ingen bok om hur och vad man ska prata om efter filmen är slut och då blir det jobbigt. Så då avslutar dom iställlet samtalet snabbast möjligt med ett "jag måste vidare" och pinnar också mycket riktigt sekunden senare, just vidare. Start och mål, aldrig något där emellan, det är melodin för en onaturligt glad människa.
 

Mycke konstigt har man i huvudet men aldrig att jag ens snuddat vid tanken att väderanders.. Ja att han var sån.. Men som pappa alltid brukar tillägga: han kan vara en bra människa för det.. Så vi säger det!

Källa: http://www.svensk.info/ondska.jpg
Hasse Aro är inte ondska, han är däremot väldigt snygg i svarta brillor, fem  guldstjärnor och min respekt det får han för det!

I senaste numret av Mitt i Vasastan kan man läsa om Hasse Aro och hans år med efterlyst. I ett tidigt skede i samma artikel så jämför Hasse Aro efterlyst med att ha sex. Han säger att först kommer anspändheten och den håller sig kvar hela programmet igenom. Men sen när till sist kamerorna slocknar och allt är över så övergår anspändheten till en mer förlösande känsla. Han är djup den där Hasse Aro.. Jag har nog underskattat honom, tittat för mycke på Leif GW Persson och blivit förblindad av hans ofina sätt att ta upp plats i tv-rutan, så förblindad att Hasse Aro försvunnit i rutan som en liten kulting under sin grismor.

Efterlyst är kanske Sveriges mest exakta och oexakta program på en och samma gång. Medan Hasse Aro filmas i närbild, berättandes om ngt som hände ett exakt datum, ett exakt klockslag, med ett exakt motiv och på en exakt brottsplats så sitter Leif i bakgrunden och gräver oexakt efter gömda skatter i sin näsa. Nu får det vara hur det vill med herr exakt och herr oexakt men att Hasse Aro är en djuping det råder det numera inga som helst tvivel om.

Vad har jag berättat i detta blogginlägg

Att jag 1 bor i vasastan, annars skulle jag inte få tidningen mitt i vasastan
Att jag 2 tittar på efterlyst
Att jag 3 underskattat Hasse Aro, må Gud har förbarmelse över mig!

Källa: http://imagecache2.allposters.com/images/pic/MMPH/243562~George-Bush-Jr-Posters.jpg

kille nr1: Helvete mannen, vi missa bussen, nu kommer vi försent igen!
kille nr2: Skit samma.
kille nr1: Känns fett jobbigt då vi lovade...
Kille nr2: Hon ska fan va glad att vi överhuvudtaget kommer den där jävla surfittan
kille nr1: Ja hon är jävligt sur, mens dygnet runt typ
kille nr2: Exakt!
kille nr1: Har inte du böckerna med dig?
Kille nr2: ... Har du blivit min morsa nu också heller?
Kille nr1: Nää...
Kille nr2: Dåså, sköt ditt så sköter jag mitt.
Kille nr1: Ok

Kommentar överflödig... Läs "hemligheten" lite längre ner om ni prompt vill veta min syn på mannen och mänskligheten. Två "hemligheter" i samma blogg är en "hemlighet" för mycke...

Källa: http://img213.imageshack.us/img213/6155/natacha52sx.jpg

tjej n1: Asså fan vilken tur att vi inte missa det här bussen, då hade jag blivit sur på dig!

tjej nr2: määh det är väl inte mitt fel att christoffer ringer.. skyll på honom

tjej nr1: Christoffer.. Christoffer! Du menar tönten i sjuan? Han som är helt jävla efterbliven.. ful är han också... Du menar inte.. Malin snäälla hahaha

tjej nr 2: Ja men jag kan väl inte hjälpa att han ringer eller

tjej nr 1: Haha

tjej nr 2: ....

tjej nr 2:Ser du den där killen där borta, asså fan vad snygg han är..

tjej nr 1: Va! tycker du?!

tjej nr 2: ... Nää

tjej nr 2: Du är så jävla konstig ibland.. Det tycker christoffer med.. Det har han sagt till mig. Asså du ska vara jävligt glad att du har mig i alla fall..

tjej nr 1: mmm

Och så var det äntligen bevisat, kvinnan är ett flockdjur, där starkast vinner på samma sätt som lejonhanar internt skiljer ut agnarna ifrån vetet. Dom sliter varann i stycken och äter på den förlorande lejonhanens kadaver. Av naturliga skäl kan inte kvinnor använda sig av samma metod, speciellt inte offentligt på en buss. Kvinnor har andra våldsamma uttryck att plocka fram när det väl ska upp till kamp, uttryck som mänskligheten senare skulle komma att kalla "psykisk mobbing".  Män är inte lika bra på det där med psykisk mobbing. Halvfärdiga meningar i konstiga tonarter som oftast ändå bara mynnar ut i ord som "fitta" och "hora" är ínte att ta begreppet psykisk mobbing på fullt allvar. Inte konstigt att ordpsråket "I hemmet är det kvinnans lag som råder" existerar. Jag är inte alls förvånad, inte ett dugg faktiskt.

En namnskylt på ytterdörren är ibland inte tillräcklig för att visa på att man finns fullt ut... parabol ska det vara, parabol får det bli, och största möjliga!

Livet går ut på att visa att man finns. Ju mindre känslan är av att finnas dessto kraftfullare blir uttrycket utåt sätt på att man finns. Det bekräftades till fullo när jag var på besök hos en turkisk familj i skärholmen förra året. På deras balkong satt en parabol och lyste i all sin prakt upp en annars så grå och helt livlös tillvaro. Jag stod länge och stirrade 90-talet i vitögat innan jag tog mod till mig och frågade fadern i huset: -Varför denna stora parabol? Du har ju allt du behöver i den där lilla digitalboxen under tvn. Han tittade på mig som om jag kom ifrån en helt annan planet. Sen så tog han till orda med ett lugn i rösten som bara en turkisk man som nyss blivit hårt angripen i sitt hem kan uppvisa. -Då ser ju inte mina grannar! -Vadå? -Att jag har fullt kanalutbud! Jag stod som förstummad och lät orden sjunka in i mig, tänkte att på stureplan där jag bor säger man att sådana som du är tragiska. Å andra sidan tycker sådana som han att ungdomar som sprutar svindyr champagne på varandra är tragiska. Och så där rullar det runt.. Folk iakttar varandra på håll och tycker att andra grupper är tragiska. Kanske  är det just därför som människan inte kommer vidare uppåt i utveckligstrappan. Man fastnar i att rycka i lösa trådar som parabol och spruta champagne i jakten på den egentliga lyckan, den inre lyckan.

Själv skriver jag en blogg just nu och mår för tillfälligt ganska så bra.. .. Men helvete också nu kom jag av mig.. det sitter en tönt mittemot mig på bussen, han ser ut att ha gjort ett helt liv i ansiktet fast det fortfarande bara är tidig morgon. För guds skull, kan han bara inte plocka bort sina ringar i ansiktet och köpa sig en ordentlig frisyr.. Tragiskt är bara förnamnet.

källa: www.davidstuff.com
Josef Stalin var kommunist, däremot var han inte en bloggare, tiden hans räckte helt enkelt inte till för sånt trams... 

Jag är lite som han och han är lite som jag. Vi har aldrig träffats ändå vet jag att han sitter sent in på småtimmarna och ler åt sina blogginlägg eller en formulering som träffar mitt i prick. Han tvingar folk att läsa sin blogg dagligen, för oavsett hur många läsare som kommentarer blir han aldrig nöjd. Han ringer upp folk mitt i nätterna och väser "har du läst min senaste blogg", inte på det där anklagande sättet utan mer på ett för-har-du-inte-det-så-vore-det-förbannat-rätt-att-göra-det-just-nu-sättet. Folk har lärt sig att han är sån, dom tänker, han tröttnar väl snart. Jag tror aldrig att han tröttnar, han tröttnar däremot på publiken med jämna mellanrum. Han anser att dom inte kan bedömma hans genialitet på rättvisa grunder, "bra" och "rockar fett" räcker inte. Det bara bekräftar att han finns men inte som vad och hur. Nej när jag tänker efter så är det nog bara en sak som skiljer oss åt... Han har en vacker flickvän, polsk är hon. Jag hade en granne en gång som var polack, kommunist var hon med, förstå att hon har oddsen emot sig, lite som att idag döpas till hitler och bo i palestina, lite som att jobba på tv4 och leda lyckochansen... Jag tror ni förstår.... Alex gör det definitivt.

Välkommen tillbaka in i bloggens underhållande värld, eller som vi brukar säga när vi träffas.. Ses i bloggen.. Nu har vi ju inte träffats.. Undrar om Alex också sitter och ljuger en massa när han bloggar?

http://www.vf.se/Bloggstart/Schulman.aspx - Bröderna Schulman

Saxat inne på Mc Donalds

Kille nr1: Tja bruden, fan va fräsch du är!
Tjej: Mäh, så där säger du till alla ju
Kille nr1: Va fan, påstår du att jag ljuger?
Tjej: Nää.. men..
Kille nr1: Dåså, langa hit numret då för i helvete och sluta krångla!
Kille nr2: Faan mannen, har du börjat ragga på småbrudarna redan?
Kille nr1: Käften på dig
Kille nr2: Ähh vadårå.. jag bara ju skämta ju
Kille nr1: Gör inte om det
Kille nr2: Fan va sur du blev nu då
Kille nr1; Ja jag blir det när du fittar di... Helvete nu har hon gått!! Ser du? Det här är ditt fel ditt jävla as!
Kille nr2: Spela roll, hon var ju ändå ful
Kille nr1: Det var hon så i helvete heller, dessutom hade jag värsta upplägget på hon
Kille nr2: Ja hon verkade helt klart på
Kille nr1: FITTA!

Till Kille nr1: Börja tänka om, för om 5 år så duger det inte att springa fram till en tjej och väsa "langa hit numret nu för i helvete" i hennes öra . Då slutar krogkvällen som bäst med att du får trängas med dom andra tuffa grabbarna, frysandes och full i en korvkö på torget... som bäst..

Till Kille nr2: Håller du dig bara runomkring Kille nr1 så kommer du alltid framstå som ett geni whatsoever.. inte så genialisk så att du kan vara med i jeopardy.. men tillräckligt smart för att i alla fall kunna formulera en motivering till varför du ska få vara med... lyckas du på någe sätt trassla med kille nr1 i samma omgång, ja då kan vad som helst hända.. jag menar Hitler plockade ju faktiskt några länder på vägen han med innan han till sist stupade..

Till Tjej: Att inte langa över ditt telefonnummer till kille nr1 den där gången kan mycket väl vara det smartaste du gjort i hela ditt liv.

Lennart har aldrig någonsin haft en flicka att hålla handen med, än mindre har han fått knulla. Det här är något som bekymrar Lennart djupt då han både är 35 år gammal och har manliga behov som alla andra inom sitt kåta släkte. Könet hans värker dagligen och hjärtat skriker efter kärlek så ni må tro att han vart glad den dag som internet kom in i hans kärlekstörstande liv. Natt som dag satt Lennart och letade spår på nätet efter kvinnan som till slut skulle göra honom till en fullgod man.

Det intensiva sökandet har bidragit till att en och annan arbetskamrat funderat på om det inte gått för långt, om inte sökandet har fått på tok för stora proportioner i Lennarts liv. För ifrån toaletten på kontoret hörs ibland ett tydligt tryckande på tangenter och förbipasserande frågar sig själv, sitter karln med laptopen i knät när han skiter? Ja det gör Lennart och han bryr sig föga om vad andra tycker. För hade han gjort det så hade han knappast överlevt alla år av trakasserier och starkt ifrågasättande som han fått utstå av människor runtomkring, pga hans oskuld och avsaknad av kvinna i sitt liv. Lennart känner att det är hans tur nu, och om han nu för en gång skull i livet skall satsa allt på ett kort då kan väl lika gärna hela världen få veta det.

Än så länge har inte Lennart fått napp, däremot har han blivit en jävel på att surfa internet. Han vet exakt vart man hittar intresanta människor och hur man fixar en perfekt presentation. Lennart har lagt ner mycken tid och möda på sin presentation. Där kan man bland annat läsa om alltifrån Lennarts skostorlek till vad han tycker om att äta. För nyfikna besökare har Lennart även ett alldeles eget galleri. Där har han bla. lagt in bilder från sina bästa fiskeminnen och blandat det i en skön mix med fjällvandringar och bara Lennart.

Lennart har inte fått så många kommentarer i sitt galleri ännu, men en gång så skrev en tjej som gick under nickname crazy_horse att han såg ok ut. Lennart visste inte vart han skulle ta vägen den gången han läste den kommentaren. Det var som att marken under honom rämnade och helt plötsligt så såg han inte bara ljuset i tunneln, han kunde även känna det! Kunde hans letande äntligen vara över? Hade han nu till sist funnit sitt hjärta i djungeln bland alla rovdjur. Han skrev tillbaka att han nog tyckte att crazy_horse såg bra ut hon med. Sen väntade Lennart, han väntade lite till men svaret uteblev. Så efter ett djupt andetag tog han mod till sig och forcerade med all sin lennartkraft ett nytt meddelande till crazy_horse. Ska vi ses? Nästa dag hade crazy_horse sagt upp sitt konto på communityn och Lennart tyckte att det hela var väldigt ledssamt. Han bestämde sig pga det inträffade att ta en paus i sökandet och just i den pausen befinner han sig så vitt jag vet idag. Senast jag hörde ngt om Lennart hade han lagt upp en alldeles egen hemsida, en hemsida där krossade hjärtan och drömmar får chans att rymmas och mötas under ett och samma tak.. Han har blivit rik på det också.. Men knulla det får inte Lennart, stackar stackars Lennart.

Ps. Du är en stor del av denna berättelse Darling!

En helt vanlig dag på pendeln...

Kille nr 1: Tjaa mannen, hur e läget?

Kille nr 2: Fan bara bra

Kille nr 1: Ja jag såg det i fredags, du ägde hela stället, brudarna var ju fett galna i dig!!

Kille nr 2: Ja det var helt galet

Kille nr 1: Men hur fan beter du dig? Du måste berätta hemligheten för mig!

Kille nr 2: Hemligheten?

Kille nr 1: Ja men du förstår vad jag menar.. nåt knep har du väl å dela med dig av?

kille nr 2: Asså jag bara bestämmer mig innan jag går ut att ikväll ska jag knulla och då jävlarimej ska jag knulla också

kille nr 1: Åh fan... är det så du gör?

kille nr 2: Ja

kille nr 1: Och då får du fitta?

kille nr 2: Ja du såg ju själv

Kille nr 1: Ahh de e sant, tack för tipset mannen!

kille nr 2: Ingen orsak.

Ibland så vill man inte vara en broder, ibland vill man inte ens vara en människa. Det känns som vi har haft vår chans och tid att visa att vi är den dominerande arten här på jorden. Det är många inklusive jag som idag ifrågasätter  starkt oss människor som den intelligentaste av dom alla, tom med aporna på skansen tittar ibland konstigt på oss när vi står och kastar in gammal mat in i deras burar. Nej det är dags att delfinen ger sig till känna, tar sitt ansvar, släpper sargen och utvecklar sin kapacitet för att kunna ta över. Till viss del har delfinen redan gjort det i och med att den inte kan kommunicera på ett mänskligt sätt.. Vare sig knulla eller fitta lämnar delfinens mun och bara det är 1-0 mot mänskligheten på en gång. Framtiden ser mörk ut, för att sitta på ett pendeltåg och manifistera sitt IG i både svenska och biologi är inte att utvecklas. Det är att vara människa och jag kan bara konstatera att år 2008 räcker det inte ända fram..grisar knullar också...

M som i att komma hem...  M som i Mc Donalds..

Två år har passerat sedan jag första gången satte ner mina fötter på ostadig mark. För just ostadigt kändes det att kliva av tåget rakt in i vårt älskade och hatade Stockholm som jag till slut så oundvikligt tvingats in i.

Jag var som en båt som nyss kastat loss och tagit sikte på ett från början oförutbestämt mål. Havet och båten gungade där jag stod i den längsta rulltrappa jag någonsin skådat och jag minns hur jag inombords kände graden av sjösjuka öka inombords i takt med ju högre upp jag rullade. Upprymd över att ha klarat min första prövning i Stockholm gick jag med självsäkra steg mot nästa.

Man kan säga att jag var naiv den gången, kanske tom på gränsen till dum. Men färgad av det trygga och rofyllda livet på landet så förstod jag inte att även en människa kunde gå på grund ibland. I alla fall inte förän jag kände i fickan efter plånboken och märkte att den var borta. Jag tittade mig förvirrat runt omkring centralstation där jag stod, som för att spä på min naivitet hitta den hängades i luften någonstans men den bittra sannigen var att jag aldrig någonsin mer skulle se den igen.

Båten hade nu efter några timmar på havs äntligen kommit in i vågornas rytm och den första sjösjukan var äntligen över för samtliga besättningsmän ombord. Kanske var det just därför människorna på båten började öppna upp sina sinnen och se havet med helt nya ögon. Kanske var det just pga det sistnämnda som man helt plötsligt kom på sig själv med att beundra den vackert blodröda solen som sträckte upp sig i all sin prakt långt borta i horisonten. Den fick besättningen att  känna kärlek till livet igen. På bara bråkdelen av en sekund blev det så uppenbart för samtliga sjömän att havet var värt alla uppoffringar och sjösjuka som sjömanslivet krävde av en.
 

Där inne på mc donalds, trött och hungrig så stod jag och grävde djupt i fickorna efter mynt... Killen bakom disken tittade med trötta ögon på den mest misslyckade varelsen han någonsin stött på. Någonstans där kom vändningen, för i mitt vemod över att jag nu var så nära att nudda botten insåg jag att nu är jag i Stockholm, det här är Stockholm och det är allvar nu Tobbe. Jag log över min värdefulla insikt och i ögonvrån ser jag att killen bakom disken ler tillbaka, sträcker sig bakåt efter en cheeseburgare och räcker mig den.. Välkommen till Stockholm grabben...

Midnattsolen hade nu lagt sig till vila och havet och himlen var lika svart som en gammal sorg, ändå var ingen ombord på båten ledsen, tvärtom så bubblade det i magen av förväntningar och förhoppningar, nu börjar livet tänkte jag samtidigt som jag högg in på hamburgaren.. nu har jag äntligen kommit hem.

Ps. Om två veckor flyttar jag till Uppsala...

Att se lycklig ut...


...och att vara lycklig


...är inte samma sak som att man har lyckats

Saxat från verkligheten, två a-lagare sitter och filosoferar om livet kring ett trivialt ämne:

A-lagare nr1: aahh blir de nå käk idag dåå
A-lagare nr2: jag vet inte... 
A-lagare nr1: man skulle ju kunna åka till obs, men de e ju så jävla mycke knark å fittor där
A-lagare nr2: ja de e nog så
A-lagare nr1: men du då, kan du inte slänga ihop en biffstroganoff
A-lagare nr2: idag?
A-lagare nr1: ja men för i helvete roffe, nä imorgon, va fan tror du!
A-lagare nr2: nää palla då blir det obs
A-lagare nr1: skojar du med mig?
A-lagare nr2: nä... du blev inte sur nu heller?
A-lagare nr1: käften på dig, va bara jävligt tyst from nu.
A-lagare nr2: ok

Livet är som en enda stor blogg och kanske vi har mer gemensamt med bloggvärlden än vi har med den världen vi tror att vi lever i. Kanske är det så att bloggen många gånger visar på det liv vi egenligen skulle vilja leva i, tyst håll käften och lyssna, det är jag som pratar och passar det inte så dra åt helvete. Vi människor är för dåliga på att bekräfta varandra ute i olika möten, så dåliga att man till sist startar en blogg för att visa vem man egenligen är.. En sak är säker, för två a-lagare på en tågstation ngnstans i sverige så kretsar inte livet kring vare sig blogg eller djupa möten. Det räcker långt med att diskutera maten för dagen, fittor och knark.. Så enkelt, så genialiaskt... Såå inte jag.

Mannen på bilden har ringt sluta-röka-linjen, tyvärr tutade det upptaget

Jag är en rökare, varför ska jag undanhålla er läsare en sådan sak. Någon gång kommer ju sanningen fram ändå och då vet jag att jag i alla fall att jag haft stake nog att berätta det för er innan det kommer ut. Att röka är som att rapa högt i någons öra, det är otrevligt, ja nästan på gränsen till olagligt men ändå något man  bara måste göra ibland. Nu tänker ni, vilken kille, inom loppet av bara 10 s har han berättat att han både röker och rapar folk i örat, vad är problemet? Ett rop på dödshjälp? Lugn i stormen, jag är medveten om det här problemen och som den goda medmänniska jag är så tog jag kontakt med sluta röka linjen för att en gång för alla göra mig av med mina demoner.

SRL= Sluta röka linjen

SRL: Go kväll, välkommen till sluta-röka-linjen du pratar med Caroline
Tobias: Hej Caroline, Tobias heter jag
SRL: Och vad kan jag hjälpa dig med Tobias?
Tobias: Jo det är så att jag röker och har funderat på att sluta upp med dom dumheterna
SRL: Ja men då har du kommit rätt, vad har du för funderingar kring detta då?
Tobias: Jo jag har kommit underfund med att jag alltid måste ta ett bloss efter jag har knullat
SRL: Jahaa...
Tobias: Ja är det normalt heller?
SRL: Ja det kan vara svårt att svara på, jag har ingen direkt uppfattning i den frågan
Tobias: Så du kan inte svara på om det är vanligt förekommande?
SRL: Nej, tyvärr
Tobias: Och sett ur dina egna erfarenheter?
SRL: Asså, nej eller jo visst har det väl hänt
Tobias: Vadå?
SRL: Ja att man tagit ett bloss efteråt
Tobias: Och du har inte känt att det känns konstigt på någe vis? Att det finns en viss risk att du i slutändan ser ner på dig själv som kvinna för att du gör det "där" efteråt?
SRL: Nä
Tobias: Tack för hjälpen
SRL: Det var så lite så
KLICK