tobyone

Den här bilden är mer gladporr än något annat jag sett, färgerna, leendet, blicken... *ryser*
Källa: http://www.baldersnas.com/img/ingvar.jpg

Idag ska jag chocka er läsare med en nyhet värdig åtminstone en löpsedel i fyrfärg, resurserna räcker dock inte till så bloggen får räcka. Sitter ni ner? okej lets do it: jag har inte missat ett enda avsnitt av På spåret sedan det startade för 13 år sedan!

Mycket har jag fått försaka tack vare alla resor och hundratals frågor som jag maniskt varit tvungen att följa under årens lopp. Många fredagar har man vänligt men bestämt fått tacka nej till utgång med en snygg bortförklaring. För att som 15-åring tacka nej till sex och sprit för att titta på två gamla gubbar som härstammar ifrån television när den var svartvit det är inte godkänt.

Man kan sträcka sig så långt att säga att hela min tonårsperiod försvann ner i ett stort svart hål i och med På spåret. Och experimentell sex, tequilarace och romantiska höstkvällar på mopeden är ingenting som har kommit till mig på naturlig väg utan ngt som jag helt enkelt fått lära mig uteslutande genom På spåret.

Har ni tänkt på en sak? Bara av att se på Ingvar Oldsberg blir man som ett barn på nytt. Gubben måste vara det mest könsneutrala som någonsin vandrat runt på två ben. Med sin värme och trygghet strålar han med sitt smittande leende rakt genom tv-rutan in i både män och kvinnors hjärtan. Alla tycker om Ingvar Oldsberg, några älskar honom och ett fåtal kvinnor har fått äran att tom älska med honom.

Fram tills denna säsong har Ingvar Oldsberg präglat mitt liv och i allt jag har gjort har jag gjort det för att bli lite som han. Men en fredagkväll när jag lagt upp benen på soffbordet lutat mig tillbaka och applåderat in ännu ett nytt fräsch avsnitt av på spåret så slogs jag av en tanke. Tänk om Ingvar Oldsberg inte alls är trygg och vänlig, tänk om allt bara är riktigt jävla bra teater ifrån Ingvars håll! Tänk om oövervinnelige Ingvar Oldsberg är som alla andra 60 åriga gubbar, full av prestationsångest, åldersnoja och sprängkåt. Ingvar Oldsberg, kåt? En knullgubbe? Någonstans ringer klockorna, nu är du ute och cyklar grabben. Men jag kan inte hjälpa det och ju mer jag lyssnar på Ingvar Oldsberg, ju mer övertygad blir jag i min tro. Han stammar ibland, tittar lite osäkert på andra när han skämtar för att få ngn sorts bekräftelse på om det han säger är så roigt som han fortfarande hoppas på att det är. Som för att pröva att det som alltid fungerat fortfarande fungerar. Svetten rinner nerför hans panna och nu har jag till sist format en dom. Ingvar Oldsberg är inte en bluff utan bara som oss alla andra och det gör att jag känner att en viss stress i att kolla på på spåret nu till sist försvunnit. Jag behöver inte bli som han, jag är redan som han! Däremot så kommer jag aldrig kunna kunna berätta om Venedigs vackra bakgator och Egypten bedårande pyramider med samma magiskt förtrollande röstläge som min "kollega". Den får han, den har han och jag får försöka slå honom inom något annat område istället... undrar om det går att mäta kåthet...