tobyone

I en värld där både handikapptoaletter och kravmärkt mat är en självklar del i människors vardag för att visa på att vi tillsammans bryr oss. I samma värld är det inte fullt ut lika  självklart att placera sig närmast fönstret för att frigöra det andra och enda sätet när man åker kollektivt.

Där sitter han, det jävla aset, djupt nersjunken i en snåltidning, en metro, eller city? Skiter faktiskt i vilket och det gör alla andra med som står och tittar på hur djävulen himself sitter och njuter fullt ut av sitt bekväma säte. Sitter han inte där och ler lite också? Hatet intensifieras ytterligare mot mannen som bara sitter där och tar upp två platser, dessutom ler han. Vem tror han att han egentligen är? Hatet sprider sig i raketfart runtom i vagnen och man kan nästan se hur dom svarta ångorna som folks andas ut genom sina närborrar cirkulerar runt i luften. Jag har lust att kapsla in dessa ångor i en sprayflaska och sedan gå fram till mannen och duscha honom duktigt i ansiktet, då skulle han nog ångra sig, helt kolsvart i ansiktet av vårt hat.

Han tittar upp och betraktar oss stående för en kort stund ifrån där han sitter. Vi stående som försöker med livet som insats att klamra oss fast i handtag, dörrar och varandra bäst vi kan, där mellan vagnarna. I tre sekunder så leker han med döden utan att veta att dom själv. För tre sekunder är tillräckligt lång tid för att den stående pöbeln som han stirrar på ska hinna sticka ner honom med närmaste högaffel. Men innan någon av oss hinner ta till orda, eller mäktar med smälla till på riktigt så sänker han ner huvudet igen och fortsätter att läsa som om inget hänt. Jag kan inte låta bli att förundras över mannen som vägrar dela stol med oss och som på ett mycket rutinerat sätt provocerar ståplats med blickar som skvallarar om att han faktiskt skiter i oss.

En gammal dam kliver på vid nästa hållplats, hon makar sig förbi kollektivet som står mellan vagnarna och tar sikte på mannen och det lediga sätet bredvid honom. Vi håller andan och tänker att det här kommer sluta i ett blodbad. Men vänta nu.. Mannen ler vänligt , flyttar han inte också in ett hack så att damen kan slå sig ner på tågets sista säte? Vad är det som händer? Hon skulle ju dö den gamla damen. Vi hör honom säga  "nu hade du tur, trodde någon skulle slå sig ner här långt tidigare, men det verkar populärt att stå nu för tiden" och nickar åt oss. Vi slår alla ner blicken samtidigt och står hela vägen till slutdestination, knäppt tysta.. Det finns liksom inget mer att tillägga..