tobyone

M som i att komma hem...  M som i Mc Donalds..

Två år har passerat sedan jag första gången satte ner mina fötter på ostadig mark. För just ostadigt kändes det att kliva av tåget rakt in i vårt älskade och hatade Stockholm som jag till slut så oundvikligt tvingats in i.

Jag var som en båt som nyss kastat loss och tagit sikte på ett från början oförutbestämt mål. Havet och båten gungade där jag stod i den längsta rulltrappa jag någonsin skådat och jag minns hur jag inombords kände graden av sjösjuka öka inombords i takt med ju högre upp jag rullade. Upprymd över att ha klarat min första prövning i Stockholm gick jag med självsäkra steg mot nästa.

Man kan säga att jag var naiv den gången, kanske tom på gränsen till dum. Men färgad av det trygga och rofyllda livet på landet så förstod jag inte att även en människa kunde gå på grund ibland. I alla fall inte förän jag kände i fickan efter plånboken och märkte att den var borta. Jag tittade mig förvirrat runt omkring centralstation där jag stod, som för att spä på min naivitet hitta den hängades i luften någonstans men den bittra sannigen var att jag aldrig någonsin mer skulle se den igen.

Båten hade nu efter några timmar på havs äntligen kommit in i vågornas rytm och den första sjösjukan var äntligen över för samtliga besättningsmän ombord. Kanske var det just därför människorna på båten började öppna upp sina sinnen och se havet med helt nya ögon. Kanske var det just pga det sistnämnda som man helt plötsligt kom på sig själv med att beundra den vackert blodröda solen som sträckte upp sig i all sin prakt långt borta i horisonten. Den fick besättningen att  känna kärlek till livet igen. På bara bråkdelen av en sekund blev det så uppenbart för samtliga sjömän att havet var värt alla uppoffringar och sjösjuka som sjömanslivet krävde av en.
 

Där inne på mc donalds, trött och hungrig så stod jag och grävde djupt i fickorna efter mynt... Killen bakom disken tittade med trötta ögon på den mest misslyckade varelsen han någonsin stött på. Någonstans där kom vändningen, för i mitt vemod över att jag nu var så nära att nudda botten insåg jag att nu är jag i Stockholm, det här är Stockholm och det är allvar nu Tobbe. Jag log över min värdefulla insikt och i ögonvrån ser jag att killen bakom disken ler tillbaka, sträcker sig bakåt efter en cheeseburgare och räcker mig den.. Välkommen till Stockholm grabben...

Midnattsolen hade nu lagt sig till vila och havet och himlen var lika svart som en gammal sorg, ändå var ingen ombord på båten ledsen, tvärtom så bubblade det i magen av förväntningar och förhoppningar, nu börjar livet tänkte jag samtidigt som jag högg in på hamburgaren.. nu har jag äntligen kommit hem.

Ps. Om två veckor flyttar jag till Uppsala...