tobyone

Där står han, min överman, killen på Statoil Roslagstull. I en välstrykt skjorta och med en frisyr som andas perfektionism och flott står han där i sin skyddade sfär bakom disken och psykar ner mig varje gång vi möts. Det hela har utvecklats till ett krig mellan oss som jag inte kan vinna och aldrig kommer vinna. För oavsett hur jag beter mig, vad jag än säger får han mig att känna ett  växande obehag i kroppen och en lust att ropa efter mamma när våra blickar träffar varandra som två projektiler i luften, men han ska inte få knäcka mig. Det hela har lett till att jag besöker Statoil minst en gång om dagen för att utmana honom, för att en gång för alla visa vart skåpet ska stå och tro inget annat än att jag har försökt med allt.. ALLT! Jag har stirrat ner honom aggresivt med blicken, jag har dragit ur kontakten till cola-kylen, köpt en porrtidning och sagt att jag är släkt med kungen. Men han bara står där i sin skjorta, orubblig och tittar uttryckslöst på mig som om jag vore en finnig pryo utan namnbricka. När han till sist öppnar käften och visar upp den mest perfekta tandrad som nångonsin beskådats i modern tid då vet jag att jag har förlorat, igen. Frågan "var det bra så" är bara ren förnedring, en sista spark i skrevet för att punktera matchen från hans sida. När ska denna kille förlora masken? När ska det hela spåra ur till min fördel? Hur många varma korvar ska jag behöva slösa pengar på innan jag får smaka på segerns sötma? Jag märker att killen på Statoil börjar ta över mitt liv, han äter upp min själ bit för bit och inte ens på natten får jag vara ifred. Drömde en gång att vi hånglade i biltvätten och det är inget bra tecken, man skakar inte hand med fienden och man hånglar definitivt inte med han i ngn jävla biltvätt. Jag hörde ett rykte på stan att Statoil Roslagstull ska börja ha öppet dygnet runt... mitt liv kommer bli ett helvete.. pallar inte med mer varm korv..