Kärringjävel
Hon ser så liten och hjälplös ut, den gamla tanten där hon står och försöker dra sitt icakort för att inkassera viktiga bonuspoäng. Hon vänder på kortet och försöker igen, hon vänder kortet upp och ner och försöker en tredje gång men den obevekliga kortmaskinen vägrar ge efter. Hon börjar svettas under den röda baskern som pryder hennes huvud, det är inte kul längre, det är inte kul att vara en omodern kvinna i en hopplöst moden tid . Hon ler lite nervöst åt den unga kassörskan för att pocka på uppmårksamhet och en smula förståelse, hon tittar över axeln och möter en trött kö i ögonen som suckar och stönar om vartannat. Hon försöker vinna mer tid i spelet genom att försynt, nästan viskande be om ursäkt för att hon tar upp vår dyrbara tid. Sedan återgår hon till sitt arbete, tar ett djupt andetag lyfter åter igen handen och ica kortet och sveper det för både kung och fosterland en sista gång genom den förbannade kortmaskinen. Kön håller andan, känner stundens allvar och för en kort sekund försvinner både tid och rum. Allas blickar är riktade, ja fastlåsta mot den djävulusiska kortmaskinen som om det var just den maskinen i samspel med tantens kort som avgjorde hela mänsklighetens öde och framtid.
Jag vet inte om Gudarna vaknade upp på fel sida just denna dag, inte heller varför icakortet helt plötsligt bara gick av på mitten. Men den som stod där den dagen och bevittnade detta tragiska skådespel som utspelades framför våra ögon kommer aldrig glömma hur den gamla tanten ifrån ett totalt chockstillstånd, samlar ihop sig en sista gång, vänder sig emot oss och säger: "de va lika bra de". Sen tar hon sin mjölk och klase bananer under armarna och traskar med betämda steg ut ur ica och ur den moderna tiden.
Kön står som förstenad och tittar efter den gamla tanten som för länge sedan försvunnit ur vår åsyn, men inte ur våra hjärtan. Hon var ju så söt den gamla tanten, inte såg hon ut ha många år kvar till att leva heller, kunde hon inte då fått uppleva åtminstone en liten kanske sista tillfredställelse i livet, kunde i bara det där förbannade kortet fungerat och bonusen gått in på hennes konto.
Jag vaknar upp i mina inre funderingar av att kassörskan, som tröttnat på att vänta väser: ska du betala idag heller? För kassörsan är det här absolut inget ovanligt utan en naturlig del av hennes vardag. Jag tittar på den okänsliga apan framför mig och sedan bakåt mot kön som för att försäkra mig om att jag fortfarande har dess förtroende som en modern och effektiv kund efter detta högst aggresiva påhopp. Men det har jag så jag dyker bestämt ner i innerfickan och börja gräva efter efter plånboken.. Men.. Va fan.. Jag vänder ut och in på hela fickan och alla andra fickor med men jag vet redan.. Jag vet att den inte finns där. Jag vänder mig om en sista gång mot kön och ska precis uttrycka en sista kommentar som räddar värdigheten för dagen men jag ångrar mig mitt i steget med en känsla av att någon redan sagt det jag just ska säga. Så jag håller käften och lommar skamset iväg emot utgången, inte som en gammal tant som kämpar för sin existens utan som en man som trots sin ringa ålder glömt plånboken hemma. Som inte gav sig själv chansen att ens få dra ett kort. Den gamla tanten är nu i mina ögn en hjälte, jag är en bluff som för bara en liten stund sedan synade ner och dömde ut henne som en hopplöst omodern människa.. Nu vet jag bättre.. Ridå ner!
Jag vet inte om Gudarna vaknade upp på fel sida just denna dag, inte heller varför icakortet helt plötsligt bara gick av på mitten. Men den som stod där den dagen och bevittnade detta tragiska skådespel som utspelades framför våra ögon kommer aldrig glömma hur den gamla tanten ifrån ett totalt chockstillstånd, samlar ihop sig en sista gång, vänder sig emot oss och säger: "de va lika bra de". Sen tar hon sin mjölk och klase bananer under armarna och traskar med betämda steg ut ur ica och ur den moderna tiden.
Kön står som förstenad och tittar efter den gamla tanten som för länge sedan försvunnit ur vår åsyn, men inte ur våra hjärtan. Hon var ju så söt den gamla tanten, inte såg hon ut ha många år kvar till att leva heller, kunde hon inte då fått uppleva åtminstone en liten kanske sista tillfredställelse i livet, kunde i bara det där förbannade kortet fungerat och bonusen gått in på hennes konto.
Jag vaknar upp i mina inre funderingar av att kassörskan, som tröttnat på att vänta väser: ska du betala idag heller? För kassörsan är det här absolut inget ovanligt utan en naturlig del av hennes vardag. Jag tittar på den okänsliga apan framför mig och sedan bakåt mot kön som för att försäkra mig om att jag fortfarande har dess förtroende som en modern och effektiv kund efter detta högst aggresiva påhopp. Men det har jag så jag dyker bestämt ner i innerfickan och börja gräva efter efter plånboken.. Men.. Va fan.. Jag vänder ut och in på hela fickan och alla andra fickor med men jag vet redan.. Jag vet att den inte finns där. Jag vänder mig om en sista gång mot kön och ska precis uttrycka en sista kommentar som räddar värdigheten för dagen men jag ångrar mig mitt i steget med en känsla av att någon redan sagt det jag just ska säga. Så jag håller käften och lommar skamset iväg emot utgången, inte som en gammal tant som kämpar för sin existens utan som en man som trots sin ringa ålder glömt plånboken hemma. Som inte gav sig själv chansen att ens få dra ett kort. Den gamla tanten är nu i mina ögn en hjälte, jag är en bluff som för bara en liten stund sedan synade ner och dömde ut henne som en hopplöst omodern människa.. Nu vet jag bättre.. Ridå ner!
